Rasens historia

Australiens kolonisation började kring 1790 varpå landet utforskades och städer började grundas. Vid samma tid upptäckte man att de australiska slätterna lämpade sig för fårskötsel vilket lockade många britter att emigrera. De britter som etablerade sig som fårfarmare insåg att vallhundar behövdes när fårnäringen började öka i omfattning. Runt sekelskiftet importerades hundar från britternas familjer i det gamla hemlandet. Till en början var det en heterogen samling av vallhundar som importerades eftersom vallhundsstammarna i Skottland på den tiden varierade från det ena distriktet till det andra. Dock kallades alla dessa hundar för Scotch Dog Collies, oavsett utseende. Så småningom kom vissa linjer att slå igenom. Här börjar kelpiens historia.

Kelpiens ursprung kan härledas till sex founders, det vill säga tre föräldrapar som oberoende av varandra importerades av tre immigranter. Den tik som så småningom kom att ge rasen dess namn föddes på George Robertsons egendom Warrack Station i Victoria och var fallen efter två black and tan färgade working collies som var importerade 1866 från Skottland. Tiken var långhårig, black and tan färgad och hade hängöron. Hon kom till Jack Gleeson och han döpte henne till Kelpie, ett populärt namn i Skottland på vallhundstikar på den tiden. Kelpie är ett gaeliskt ord och betyder vattenande, mystiskt väsen. Gleeson’s Kelpie kallas även för Old Kelpie.

Under början av 1870 som Old Kelpie föddes, besökte Gleeson sin gamla vän Mark Tully, som gav honom en svart hanhund vid namn Moss. Hanen var uppfödd hos Mr. Rutherford på Yarrawonga station. Moss var fallen efter två black and tan färgade hundar som var importerade från Skottland. Gleesons Kelpie parades med Moss och gav upphov till en framstående linje vallhundar.

Det tredje ursprungsparet Brutus och Jenny var black and tan färgade working collies som importerades från Skottland omkring 1870. Brutus och Jenny fick bland annat avkommorna Caesar, Nero och Laddie. Avkommorna visade sig vara goda vallhundar som var mycket väl lämpade för australiska förhållanden. Ceasar parades med Gleesons Kelpie, och en black and tan färgad tikvalp ur denna kombination skänktes till Mr. King. Tikvalpen, med samma namn som modern, utvecklades till en utmärkt vallhund. King startade med henne på det första vallhundsprovet i Australien, 1872. Kelpie vann tävlingen och hennes prestation imponerade så stort varpå det blev en stort efterfrågan på hennes valpar, som kallades för “Kelpie’s pups” – på den vägen fick rasen sitt namn.

Myter kring ursprunget

Rasens ursprung har genom åren diskuterats och det finns flera myter kring delar av ursprunget. En myt bygger på den röda färgens ursprung. Det föddes redan från början minst en röd valp ur varje kull, vilket medförde tron om att den australiska vildhunden, dingon, skulle vara en del av rasens ursprung. Enligt vad författaren Norm McLeod har skrivit i sin bok finns dock föga belägg för det skulle vara sant eftersom det hade fötts röda valpar ur tidigare kullar från föräldraparet Brutus och Jenny i ursprungslandet. Dessutom konstaterade uppfödare att ju längre de kom från dingoursprunget desto bättre vallhundar avlades fram. En annan myt om den röda färgen är att en vallhund parades med en räv. En kombination som enbart kan ge sterila valpar då hund och räv har olika kromosomantal.

Första berömda hundarna

Från en av parningarna mellan King’s Kelpie och Moss uppkom en linje som producerade en av de mest berömda hundarna inom rasen, en blå hanhund vid namn Coil. Jack Quinn startade Coil på vallhundstävlingen i Sydney 1898 som han vann med maxpoängen 200, det med ett brutet ben! Coil hade i sin första start på vallhundstävlingen erhållit maxpoäng och kvalificerat sig för finalomgången. Under samma kväll råkade han ut för en olycka varpå hans ena framben blev brutet. Trots det brutna benet fick Coil starta och genomförde hela tävlingen med maxpoäng och vann! Efter det kom han att kallas ”The immortal Coil”, den odödlige Coil.

Jack Quinn kom att betyda mycket för rasens utveckling genom framgångarna med sin uppfödning. Han gjorde rasen populär både för tävling som arbetande hundar ute på gårdarna. Quinn höll sig strikt till de ursprungliga linjerna, medan uppfödarna King & McCleod avlade mer med importerade hundar i deras uppfödning, något som de ofta blivit kritiserade för.

En annan mycket känd kelpie är Red Hope, en mörkt röd hane med härstamning från Kings uppfödning. Under 1920-talet vann Red Hope topplaceringar på inte mindre än 52 vallhundstävlingar och segrade på 19 tävlingar. Hans var så framgångsrik att varenda uppfödare använde honom på sina tikar. Red Hope finns bakom större delen av dagens “Show kelpies”.

Splittring till två raser

I början av 1900-talet avlades alla Kelpies enbart som vallhundar. När utställningarna började bli vanligare hände det att uppfödarna visade upp sina hundar vid de sammanhangen. Den första standarden för rasen skrevs 1902. De första hundarna som blev utställningschampions var vallhundar, som användes såväl av uppfödare med fokus på utställningsframgångar och uppfödare som endast avlade på vallegenskaperna samt uppfödare som avlade för både skönhet och vallegenskaper. 

Under den period uppfödarna var verksamma på både vallhundställningar och utställningar började hundutställningarna bli allt mer populära. Fler uppfödare, särskilt stadsbor, började inrikta sin avel främst på exteriör skönhet samt övriga uppfödare som ville ha en ras som man både kunde ställa ut och arbeta med. Två kelpietyper började utmärka sig med märkbar skillnad i utseende och arbetsförmåga. Uppfödarna av de olika typerna ville inte erkänna varandras avel och därför bildade en grupp uppfödare The Working Kelpie Council (WKC) år 1965, med syftet att bevara samt främja de ursprungliga linjernas medfödda vallningsegenskaper. Organisationen började föra egen stambok och 1967 publicerades första bandet av National Stud Book. Rasen splittrades totalt ett par år senare, med två olika register, WKC för Working kelpie och ANKC för show kelpie som idag heter Australian kelpie.

Kelpien i Sverige

De första kelpiesarna kom till Sverige 1973 då Byrosi Barkem och Pavesi Tar Baby, en hane och en tik, importerades. Barkem har tillsammans med en annan import, Nymagee Oongarra, betytt mycket för den svenska kelpiestammen.

Från början registrerades alla som Australian kelpie men fr.o.m. 2000 registreras hundar med Working Kelpie Council (WKC) härstamning i Svenska Kennelklubbens annexregister. Omregistrering av Australian kelpie med WKC härstamning till Working Kelpie, genomfördes av SKK och Nordiska Working Kelpie Rådet (NWKR).

Australian kelpie har visat sig vara en framgångsrik allroundhund. Rasen har inte bara erhållit framgångar som vallhund utan även inom lydnad, agility, freestyle och de flesta bruksgrenarna. Flera Australian kelpies har också blivit svenska mästare inom både spår, sök och rapport. Representanter för hundrasen har dessutom utsetts till bästa brukshund vid flertalet tillfällen. Som lydnadshund har Australian kelpien inte bara blivit Svensk Mästare utan även Världsmästare, två gånger. Hundrasen har även visat att den fungerar utmärkt som tjänstehund både inom bevakning och räddning.

Text: Sofia Olsson, skriven 2013

Referenser:

  • Norm MacLeod’s The Australian Kelpie Handbook (1985) av Norm MacLeod

  • Vallhundar (1986) av Birgitta Östergren

  • RAS för Australian kelpie utgiven av Svenska Kelpieklubben, 2012

  • RAS för Working kelpie utgiven av Svenska Working Kelpieklubben, 2005

  • Extended Breed Standard of The Australian Kelpie utgiven av ANKC, 2008

Svenska Kelpieklubben

Svenska Kelpieklubben är en förening som har avelsansvar för Australian Kelpie, en hundras som går under FCI-rasgrupp: Vall- Boskaps- och Herdehundar, och tillhör även en av de raser som kallas för brukshund inom Svenska Brukshundklubben.


© Svenska Kelpieklubben