Under många år har man sett fall av två ärftliga sjukdomar hos kelpie, både i Europa och Australien:

• CA (cerebellär abiotrofi/ataxi)
• ILM (intestinal lipid malabsorption)

Även i Norden, inklusive Sverige, har fall av båda sjukdomarna konstaterats under senare år. Ett antal hundar har DNA-testats och bland dessa finns både fria individer, anlagsbärare och ett mindre antal affekterade hundar. De affekterade hundarna har i regel testats efter att sjukdom misstänkts utifrån kliniska symtom.

Rekommendationer för avel

Både CA och ILM nedärvs autosomalt recessivt. Det innebär att en valp måste ärva sjukdomsanlaget från båda sina föräldrar för att själv utveckla sjukdomen.

DNA-testning av avelsdjur är därför ett värdefullt verktyg för att:

• undvika att sjuka valpar föds,
• bevara genetisk variation i rasen,
• underlätta långsiktigt avelsarbete.

Om en hund är DNA-testad och konstaterad anlagsbärare för CA eller ILM ska den enligt gällande svenska regler endast paras med en genetiskt fri partner.

Om den ena föräldern är testad fri behöver den andra föräldern inte vara testad för att kombinationen ska vara fri från risk att producera sjuka valpar.

Om ingen av föräldrarna är testad finns idag inga särskilda lagkrav, men risken för att två bärare paras med varandra är då okänd.

Vid parning mellan en fri hund och en anlagsbärare förväntas avkommorna teoretiskt bli:

• 50 % genetiskt fria
• 50 % anlagsbärare

Anlagsbärare utvecklar inte sjukdomen.

Samma prinip gäller för andra DNA-testade recessiva sjukdomar. Ett undantag är för närvarande CEA, där särskilda regler gäller.

CA – Cerebellär abiotrofi/ataxi

CA är en ärftlig neurologisk sjukdom som påverkar lillhjärnan (cerebellum). Sjukdomen leder till att nervceller i lillhjärnan successivt förtvinar, vilket orsakar störningar i koordination och balans.

Hos kelpie finns två kända varianter:

• LINGO3 – symtomen visar sig vanligtvis vid 4–16 veckors ålder.
• VMP1 – symtomen debuterar senare och åldern vid insjuknande varierar.

CA är en progressiv och obotlig sjukdom. När hundens livskvalitet försämras kraftigt kan avlivning bli nödvändig.

Symtom vid CA

• Vinglig och ostadig gång
• Svårigheter att hålla balansen
• Hypermetri (överdrivna rörelser och höga steg)
• Intentionstremor (skakningar vid fokuserade rörelser, exempelvis när hunden äter)
• Problem att vända, hoppa eller gå i trappor
• Ofrivilliga ögonrörelser (nystagmus)

DNA-test för CA

Det DNA-test som används idag är ett så kallat markör- eller risktest. Testet identifierar genetiska markörer som är starkt kopplade till sjukdomsanlaget, men själva sjukdomsgenen är ännu inte identifierad.

Testet utvecklades ursprungligen för Working Kelpie, men tillgängliga data talar för att det fungerar väl även för Australian Kelpie samt AK/WK-korsningar.

ILM – Intestinal Lipid Malabsorption

ILM är en ärftlig sjukdom som påverkar valpens förmåga att ta upp och omsätta fett. Valpar med ILM saknar fungerande lipas 1, ett enzym som behövs för fettspjälkning under den tidiga uppväxten.

Sjukdomen visar sig från födseln och utvecklas inte senare i livet.

Drabbade valpar föds normalt stora men växer därefter betydligt långsammare än sina kullsyskon. Vid åtta veckors ålder är de ofta ungefär hälften så stora som sina friska syskon om de överlever den första tiden.

Symtom vid ILM

• Dålig tillväxt
• Fet, gulaktig eller gråaktig avföring (steatorré)
• Diarré
• Uppsvälld buk
• Dålig pälskvalitet
• Ofta kraftig hunger, men ibland nedsatt aptit

Behandling och prognos

Sjukdomens svårighetsgrad varierar.

Många valpar kan överleva om de får stöd under övergången till fast föda. Behandlingen består vanligtvis av:

• fettreducerad kost
• tillskott av pankreasenzymer (exempelvis Creon)

Vid cirka 12 veckors ålder börjar produktionen av lipas 2, vilket ofta gör att enzymtillskottet successivt kan trappas ut. Många hundar kan därefter leva ett gott liv med anpassad kost.

Vissa drabbade hundar förblir något mindre som vuxna och kan uppvisa avvikande pälskvalitet eller ett något annorlunda utseende, medan andra utvecklas helt normalt.

Genetik

ILM orsakas av en mutation i ACSL5-genen och nedärvs autosomalt recessivt.

För ILM finns ett DNA-test som har utvecklats och validerats specifikt för Australian Kelpie.

Övriga DNA-tester

Flera laboratorier erbjuder DNA-paneler med ett stort antal sjukdomsanlag.

SVEKK/AK rekommenderar försiktighet med tester som inte är validerade för kelpie. Vissa sjukdomar har aldrig dokumenterats inom rasen, och resultaten kan därför vara svåra att tolka.

Konsekvensen kan bli att fullt friska avelsdjur utesluts på felaktiga eller irrelevanta grunder.

DM (Degenerativ myelopati)

Det finns i dagsläget inget rasspecifikt och validerat DM-test för kelpie.

Hundar som enligt DNA-test klassificeras som affekterade har i flera fall visat sig förbli helt symptomfria. Samtidigt omfattas resultaten av gällande avelsregler.

Mot denna bakgrund rekommenderar SVEKK/AK att man avstår från DM-testning tills bättre kunskapsunderlag finns.

CEA

Även CEA-testet saknar i dagsläget validering för kelpie.

Om målet är att undersöka hundens ögonhälsa rekommenderas i första hand ögonlysning hos veterinär.

Rapportera gärna testresultat

SVEKK/AK är tacksamma om kopior av DNA-testresultat skickas till:

This email address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it.

Informationen är värdefull för det fortsatta arbetet med rasens hälsa och avel.

Höftledsdysplasi är en felaktig utveckling av hundens höftled. Felet upptäcks sällan hos valpar utan uppkommer under hundens uppväxt. Höfternas ledstatus graderas som grad A, B, C, D eller E av den avläsande veterinären, där grad A och B står för normala höfter, C för lindrig dysplasi, D för måttlig dysplasi och E för kraftig dysplasi.

För att få registrera en Australian kelpie avkomma krävs att föräldradjuren är friröntgade med grad A eller B.

Australian kelpies ligger på en relativt hög nivå av hundar vars höfter röntgas, cirka 75 % (gäller hundar registrerade åren 2011–2015). Statistiken varierar dock från år till år. Australian Kelpie är en numerärt liten ras och varje individ har ett relativt stort genomslag i statistiken. Hundrasen har en relativt låg andel HD-fel som i genomsnitt under 2011-2015 åren har legat på ca 12 % med en spridning på mellan 7 och 14 %. Eftersom rasen är liten är det av stor vikt att HD-felen inte ökar.

Enstaka fall av armbågsdysplasi finns rapporterade men Australian kelpie har inget fastställt hälsoprogram mot sjukdomen och behov av sådant anses inte finnas i dagsläget. Tills vidare räcker den röntgen som sker. Rasklubben rekommenderar att armbågarna röntgas hos avelsdjur. Affekterade hundar skall inte användas i avel.

Patellaluxation förekommer i enstaka fall. Affekterade hundar skall inte användas i avel.

Statistik från Agria Breed Profile visar att Australian kelpie drabbas av hjärtfel i något högre grad än medelrasen. Enligt Agria Breed Profile är hjärtfel i lägre grad en anledning till att en kelpie avlivas än hos medelrasen. En vanlig diagnos på hjärtan hos kelpien är endokardos/mitralisinsufficiens. Det är en sjukdom som ger en gradvis försämring av hjärtats funktion. Hos gamla hundar kan processen ses som en del av hundens åldrande. Statistik från försäkringsbolag, hälsoenkäter och annan insamling av sjukdomsdata visar på att det förekommer att även yngre hundar i rasen kan drabbas av sjukdomen.

Rasklubben kartlägger hjärtfel i rasen för att få fram strategier att minimera risken att hundar som insjuknar i ung ålder går i avel. Det rekommenderas att hundar som ska gå i avel gör ultraljud på hjärtat. Resultatet bör vara utan anmärkning på hundar under 7 år. Hundar med små läckage i klaffarna som kan hänföras till normalvariation kan även användas i avel. Hundar från 7 års ålder kan små förändringar eller små läckage vid ultraljud vara acceptabelt men inte patologiska blåsljud hos hundar yngre än 10 år.

Epilepsi finns i två former, en primär och en sekundär. Den primära är ärftlig och visar sig oftast på unga hundar mellan 1–2 år, den sekundära är inte ärftlig utan orsakas av andra sjukdomar, t.ex. hjärntumör eller trauma mot huvudet och visar sig oftast på äldre hundar. Epilepsi yttrar sig i form av mer eller mindre kraftiga kramper i hela eller delar av kroppen. Hunden kan ramla omkull och få ryckningar i ben, nacke och mun. I lindrigare form kan hunden uppfattas som okontaktbar eller försöka fånga flugor som inte finns (flysnapping).

Epilepsi förekommer i en mycket liten grad hos rasen. Affekterade hundar ska inte användas i avel. Hundar med 1 kull- eller helsyskon med epilepsi bör vänta med avelsdebut till minst 4 års ålder, för att se att det inte dyker upp flera affekterade hundar i syskonskaran. Hundar med två eller fler kullsyskon/helsyskon med epilepsi bör inte användas i avel. Hundar som har lämnat 2 eller fler avkommor med olika partners som insjuknat i epilepsi bör inte användas vidare i avel. Diagnostiserade fall bör rapporteras till uppfödaren samt rasklubben.

Livmoderinflammation förekommer i rasen. Sjukdomen i sig orsakar inte reproduktionsproblem, men eftersom kastrering är en vanlig behandlingsmetod, påverkar sjukdomen helt klart fertiliteten hos individen och även i populationen.

Ögonsjukdomar förekommer i enstaka fall inom rasen. Vid avel skall SKK's generella rekommendation beaktas.

Kryptorchism förekommer inom rasen. Åkomman innebär att hanhunden inte har båda testiklarna nere i pungen. Den ena testikeln ligger kvar i bukhålan, i undantagsfall kan båda ligga kvar i bukhålan.

Kryptorchism ses som ett allvarligt fel och det är otillåtet att avla på belastade individer, hänsyn skall också tas till familjebilden då det anses vara ärftligt. Hanhund i avsaknad av en eller båda testiklar är inte godkänd i avel och avkomma beläggs med registreringsförbud.

Förekomsten av prostataproblem ökar med åldern på hundarna. Prostataproblem i sig orsakar inte reproduktionsproblem, men eftersom kastrering är en vanlig behandlingsmetod, påverkar sjukdomen helt klart fertiliteten hos individen och även i populationen.

Tandförluster förekommer i viss mån inom rasen. Enstaka förluster av P1 och P2, förutsatt att förlusterna inte sitter bredvid varandra, anses som ett ringa fel. Förluster av fler tänder och av större tänder anses som ett fel. Tandförluster är ärftligt och hänsyn tas till både individ och familjebild i avelsarbetet.